vildungen

I vintras blev jag titulerad "Bäst i klassen". Utan att ens gå i skolan.



Jag visste alltså att jag blivit fotad och att bilden skulle vara med i någon kommunblaska.
Så långt inget oväntat.
Själva rubriken däremot.. Vågar nog påstå att den platsar min OväntatToppFem för i år.
Kanske rakt av min OväntatToppTre.


Och så en liten Segue
En gång fick jag högsta betyg för att jag "sjöng ju så fint på avslutningen"
och ämnet var alltså inte musik. Rättvist.

Jag och en kompis mamma

Jag: - Kan du maila bilden från i somras förresten?

Hon: - Jo, absolut. Eller den ligger ju i min dator så du kan få den direkt.

Jag: - Har du datorn med dig?

Hon: - Nej, men jag kan låna deras.

Jag: - Va? Jaha, har du lagt ut den på Facebook?

Hon: - Nej, nej. Men vadå, kan man inte komma åt sin dator från vilken dator som helst?

Jag: - Njaa. Nä, inte direkt..

Hon: - Nähä, det trodde jag. Okej, vad har du för mailadress?

Min mage har tagit kommandot över tillvaron om man så säger.
This is all You´ll get from me ikväll med andra ord.


Eller i och för sig, detta skulle kunna få bli ett "Vildungen tipsar"- inlägg.

I så fall lyder tipset som följer:

Ricinolja, ingen bra idé. Detaljerna besparar jag er.

Karin står och tar sig i pannan, hon ser halvt förstörd ut

Jag: - Hur är det egentligen Karin?

Karin, spelat förvirrad: - Jo.. jag tycks ha gått in i väggen.

Jag: - Eh, va?? (vet inte riktigt hur jag bör agera, tänker tusen tankar minst)

Karin: - Ja, gör man det inte psykiskt så gör man det fysiskt.

Jag: - Nej men gud, du har alltså gått in i en vägg på riktigt? Haha, bättre än en psykisk kollaps i alla fall!! Vart riktigt ställd där en stund.


Christer kommer in

Karin: - Christer, jag har gått in i väggen!!

Christer: - Nej men oj då, hur gick det??? Ja, med väggen alltså?


Ordskämten flödar, thats how I like it!

Det är mitt i natten. Imorgon ska jag upp tidigt som vanligt och allt jag kan tänka på är hur gärna jag vill klättra i träd snart igen.

Min vän Joar är alltså klädträttrare* till yrke. (Varsågod och märk ord hur mycket du vill, jag vet att det egentligen heter Arborist. Arborist, ett bra exempel på ett utomordentligt tråkigt ord)


I lördags.
Och jajjebullar, jag ska klättra igen. Nästa gång i Skansens HÖGSTA träd!! Wiiiih!!




* Vissa stavfel är helt enkelt för roliga för att korrigera.

Jag spred glädje på Stockholms gator idag då jag cyklade runt i linne, trekvartsbrallor och solglasögon.

Till vissa, kloka, då de tog det som ett SommarenÄrPåIngångTecken.
Till andra, lite mer tråkigt svenska personer, genom att de helt enkelt roades av den galna synen.


En man cyklade förbi mig på västerbron

Mannen: - Det där ser kallt ut!

Jag: - Jaha, fast det är det inte.


Sen rullade jag förbi honom i nerförsbacken, passade på att ge svar på tal.

Jag: - Det där ser väldigt varmt ut!

Mannen: - Haha, ja det må hända. (Och det mådde det må jag säga. Han var för tusan klädd för istiden.)





Well well, vad mer?

Jo jag hängde på Sammes jobb en sväng.

Sången Bailando kom oväntat på tal (förutsätter, eventuellt helt felaktigt, att ni har Spotify?)

Samme: - Vet du att det låter precis som att de säger vagina på snackdelen?

Jag: - Oooo, underbart, måste kollas upp (kollats upp, 2:34 i länken ovan)

Jag: - Vad nostalgisk jag blev nu, jag ääääälskade den låten när den kom ut.

Samme: - Hrm okej? Inget du bör säga högt bland folk kanske..


Ja, och sen kom jag alltså hem och bloggade om det. För det som göms i snö kommer ändå upp i tö.

Efter konsulation med man och barn kom hon ändå fram till att, jo.. den är bra, jag trivs.

Så hon behöll den och kände sig nöjd.


Några dagar senare tittar Levi på henne och säger

Levi: - Mamma, din kofta är väldigt fin.. men den är lite ful i färgen!


Vet inte om fyraåringar oroar sig över arvslöshet och sådant, men i dag kom i alla fall ett uns av upprättelse

Levi: - Den är ganska fin ändå mamma, det är ju lite rosa där.

Om jag hade haft barn skulle dagens konversation kunnat se ut ungefär såhär

Barnet: - Mamma, vad blir det till middag?

Jag: - Det blir en högst besynnerlig soppa. Ät och var glad.


Eller varför inte bara

Barnet: - Meeeeen!! Jag vill att pappa ska laga maten.

Kollade just i listan över sökord. Det var underhållande.

Jag hade frågestund en gång.
Fick ungefär EN fråga och lackade rätt rejält på det.*

Hur som helst, en av frågorna jag fick, och aldrig svarade på, rörde just detta.
Huruvida jag är galen eller inte?**


Bevis nummer ett:



Jag hade en upp och nervänd citronhalva på ett fat lite väl länge. Såg den häromdagen och insåg att

Jag: Den där, den måste vara riiiktigt oätlig vid det här laget.

Jag nöjde mig inte med min insikt utan var tvungen att studera skalet. Mögligt, såklart.
Jag nöjde mig inte där heller, jag var tvungen att plocka upp den från fatet, vända på den och studera innanmätet. Grönt och mögligt. Det också.
Kanske inte jordens märkligaste betéende trots allt.
Men det sista jag gör är alltså att lukta på den. Inte för att jag var det minsta nyfiken på doften av grönmöglig citron. Nä, helt seriöst så gick tankegången såhär

Jag: Japp, den luktar förfärligt, den går garanterat inte att äta.

Sen insåg jag graden av weirdness, tog en bild, för att liksom föreviga min idioti.
För att slutligen låta mögel möta sopptunna.


Bevis nummer två:



Jag lunchade med mig själv, och en bok, på Kohphangang i dag. Beställde in vegetarisk utan lök och vitlök i vanlig ordning och satte mig till rätta i deras magiska restaurangmiljö.
När rätten kom in anade jag direkt oråd

Jag: Oh no! jag sa inte till om extra stark. Slår vad om att de inte tillagar extra stark på lunchtid om man inte ber om det.

Jag: Vavadejasa.. inte starkt alls. Gott men.. Oooo, vad har vi här?

Upptäckte en hel chili, storlek mini, som de stuckit ner mitt i riset som.. ja, som dekoration förmodar jag.

Jag: Okej, chilifrukter är sjuuuukt starka, framförallt de små va? Men vad tusan, orka mosa den och blanda runt i maten. Om jag tuggar hela på en gång så blandas det starka med maten i munnen för varje tugga istället. Perfekt!

Först (innan jag tuggat sönder fröna) vart jag besviken

Jag: WTF! den här smakar ju ingenting ju.

Sen började det brinna i munnen.

Man kan tänka att man i det läget spontant spottar ut det som bränns, men inte då.. I paniken började jag istället att tugga ännu mer. Liksom frenetiskt!
Sen! spottade jag slutligen ut de söndertuggade fröna.
Försökte stilla elden med ris. Men att få in varmt ris i munnen gjorde bara allt värre.
Språngmarch till baren, hitta några brödbitar, rycka åt mig och in med dem i munnen.
20 minuter senare lyckades jag, med blossande kinder, få i mig min måltid.
Fast då hade den kallnat. Och varje tugga gjorde fortfarande fruktansvärt ont.

Sååå som sagt. Lite knäpp måste jag nog säga att jag är ändå. Eller "knäpp" och "knäpp". Men en viss grad av omotiverat tänkande lider jag åtminstone av, det kan vi nog spika.


I morgon står det (avancerad) trädklättring på schemat. Det blir guld!!



*Till den grad att jag faktiskt startade en bloggstrejk (mig veterligen pågår den fortfarande för fullt)

**Frågan uttrycktes egentligen mycket snällare. Men skit samma. Vi säger att den var så.

Somliga gillar man, andra gillar man inte.
Så är det bara.


Typisk gilla-person:

70plussaren: - Ska du inte komma upp och sjunga för oss på musikhistorian någon dag?

Jag: - Haha, det är klart att jag ska. Något klassiskt stycke då eller?

70plussaren: - Ser man ut som du gör så kan man få sjunga precis vad man vill faktiskt.



Typisk ogilla-person:

Finladssvensken: - Hörde du att det skall bli minusgrader till helgen?

Jag: - Ska du ha stryk eller?.. ..sa jag inte, men jag tänkte det, nästan.

Scen:

Jag häller sjungandes upp en kopp kaffe till mig. En man ligger på golvet och lagar en kyldisk.
Oskar kommer förbi.

Oskar: - Jaha, är det du som sjunger? Jag trodde att det var ett barn.

Jag: - Eh, tack för den du!!

Oskar: - Haha, nej, inte så!! Och vaddå, det är väl fint att sjunga som ett barn eller?

Jag: - ...

Oskar: - Men alltså, fortsätt sjung!

Jag, spelat småsur: - Nää, inte efter den gliringen..

Oskar: - Men det var ingen gliring!!


Ida entrar rummet

Jag: - Ida, vad säger du om Oskars kommentar nyss "Är det du som sjunger? Jag trodde att det var ett barn"?

Ida: - Hahaha, men Oskar då!! Du får ju tänka dig för lite.


Ida snubblar nästan över mannen på golvet

Ida: - Wooaaaah! Vem är du? Jag trodde att du var en hund först!!

I går kväll:

Mamma: - Vad är det nu jag brukar se på TV på måndagkvällarna tro? (Glatt) Jo men nu vet jag! Det kungliga Bröllopet. Fast det har vi nog redan missat..

Jag: - Haha, va? Du skämtar eller?

Mamma: - Nej, det är jättetrevligt. Men du, kan man inte se det på det där play i efterhand?

Jag: - Jo.. men alltså. Du vill se det på riktigt menar du?

Mamma: - Ja. Förra veckan fick man se ifrån bla bla bla, det var jätteintressant.

(blogginlägg om Det kungliga bröllopet)



Senare på kvällen:

Jag: - Godnatt.

Mamma: - Kommer du somna direkt tror du?

Jag: - Vet inte, det är lite olika. Själv då?

Mamma: - Jag kommer somna så fort jag lägger huvudet på kudden.

Jag: - Haha, men du vill att jag ska somna först? För du snarkar va?

Mamma: - Alltså din pappa påstår att jag snarkar. Fast det har jag då aldrig märkt av själv.


3 minuter senare:

Mamma, moderligt, klarvaket: - Fryser du?

Jag: - Va? nej.. varför frågar du det?

Mamma: - Du darrar ju i hela kroppen.

Jag: - Eh, nä..

Mamma: - Det var konstigt. Måste ha varit någonting annat då.



Att hon snarkar är inget påhitt från min fars sida, det kan jag härmed intyga. Fast fatta vad mycket han går miste om som sover med öronproppar. Att ha en sömnpratare i sovrummet är något av en dröm* skulle jag vilja påstå.



* Haha, något av en dröm.. (Eller nä, inte "haha" förresten) (Eller jo.. hahaha)

Trevlig helg kära läsare.

Jag var på bokrelease och träffade en massa nya trevliga människor.
Bland annat en makeupartist som helt oprovocerat påstod att jag har fin hy.

Jag funderade ett slag över exakt hur många vinglas hon hade fått i sig.

Sen insåg jag irrelevansen i min frågeställning.

Alltså, om jag så haft en promillemätare skulle jag ändå ha ignorerat utslaget.
Den här skall jag minsann leva på ett tag.

Är hemma och tar hand om vårförkylningen, har det lite halvkul med andra ord.

Men så plötsligt blinkar det till i inkorgen.



Gud ser min rastlöshet och tänker

Gud: Hmm, Vildungen.. stackars flicka. Okej, oväntat är alltså det bästa hon vet. En oväntad kommentar till bloggen kanske? Jaa, så får det bli *nöjd*

Nu vart det ganska bra att vakna iallafall* med syrrans sista sms och dess höga oväntatfaktor.
Men jag har på känn att ni andra behöver något mer som kompensation till helvetesvädret där ute.
Därför kör jag en liten bonus.

Varsågoda





* Jag vet aldrig om iallafall ska vara helt sammansatt, delvis sammansatt i allafall eller helt särskrivet i alla fall.
Någon som kan hjälpa mig här?

Jag vaknade av ett hotfullt sms från min syster

snö

Det var allt.

Jag svarade med ett förvirrat nej men va?


Syrran: Jag vet. Det är något som blivit fel i skapelsen idag. Ester blev så arg att jag körde henne i säng igen och kom med frukost på sängen.

Jag lirkade till mig gratis vård på akuten igår.

Så sjukt fult, jag vet!

Följde med som sällskap till syrran.
Självklart var huvudorsaken att hon inte skulle behöva sitta där och vänta all by herself i den evighet som akuten oftast har att erbjuda. Men! jag hade en plan för mig själv också.

Det är nämligen som så att jag senaste veckorna dragit runt på några små men ack så irriterande eksem på ena handen. De ville jag gärna visa upp i förbifarten om tillfälle gavs.


Det såg inte ljust ut. Men så öppnades en möjlighet

Läkaren: - Glöm nu inte att sprita händerna innan ni går.

Jag: - Alltså jag har inte rört vid någonting så det kanske inte behövs?

Läkaren: - Nja, man kan aldrig vara nog försiktig.

Jag: - Hmm, fast jag har eksem på handen, titta! (visar upp de små utslagen). Är det inte dumt att sprita in händerna då.

Läkaren: - Nejdå, det är ingen fara, handsprit är inte uttorkande.

Jag, med spelad "by the way": - Aha vad bra. Du förresten, nu när vi ändå pratar om det. Vet du hur jag ska göra för att bli av med dem? Har haft dem i flera veckor nu och jag håller på att bli galen av hur de kliar.

Läkaren: - Absolut, du kan köpa kortisonsalva receptfritt på apoteket. Med den försvinner de på bara några dagar.

Jag: - Åh vad bra!! Tack så jättemycket.

Syrran: - Haha, vad bra att du kom på att fråga det nu när du ändå var här.

Jag, lättsamt: - Ja, tänk så passande.

Folk kallar mig optimist.
Jag fattar verkligen inte varför.

Det här, till exempel, gick ju hur fint som helst.





Foto: Oskar