vildungen

Jag hade frågestund en gång.
Fick ungefär EN fråga och lackade rätt rejält på det.*

Hur som helst, en av frågorna jag fick, och aldrig svarade på, rörde just detta.
Huruvida jag är galen eller inte?**


Bevis nummer ett:



Jag hade en upp och nervänd citronhalva på ett fat lite väl länge. Såg den häromdagen och insåg att

Jag: Den där, den måste vara riiiktigt oätlig vid det här laget.

Jag nöjde mig inte med min insikt utan var tvungen att studera skalet. Mögligt, såklart.
Jag nöjde mig inte där heller, jag var tvungen att plocka upp den från fatet, vända på den och studera innanmätet. Grönt och mögligt. Det också.
Kanske inte jordens märkligaste betéende trots allt.
Men det sista jag gör är alltså att lukta på den. Inte för att jag var det minsta nyfiken på doften av grönmöglig citron. Nä, helt seriöst så gick tankegången såhär

Jag: Japp, den luktar förfärligt, den går garanterat inte att äta.

Sen insåg jag graden av weirdness, tog en bild, för att liksom föreviga min idioti.
För att slutligen låta mögel möta sopptunna.


Bevis nummer två:



Jag lunchade med mig själv, och en bok, på Kohphangang i dag. Beställde in vegetarisk utan lök och vitlök i vanlig ordning och satte mig till rätta i deras magiska restaurangmiljö.
När rätten kom in anade jag direkt oråd

Jag: Oh no! jag sa inte till om extra stark. Slår vad om att de inte tillagar extra stark på lunchtid om man inte ber om det.

Jag: Vavadejasa.. inte starkt alls. Gott men.. Oooo, vad har vi här?

Upptäckte en hel chili, storlek mini, som de stuckit ner mitt i riset som.. ja, som dekoration förmodar jag.

Jag: Okej, chilifrukter är sjuuuukt starka, framförallt de små va? Men vad tusan, orka mosa den och blanda runt i maten. Om jag tuggar hela på en gång så blandas det starka med maten i munnen för varje tugga istället. Perfekt!

Först (innan jag tuggat sönder fröna) vart jag besviken

Jag: WTF! den här smakar ju ingenting ju.

Sen började det brinna i munnen.

Man kan tänka att man i det läget spontant spottar ut det som bränns, men inte då.. I paniken började jag istället att tugga ännu mer. Liksom frenetiskt!
Sen! spottade jag slutligen ut de söndertuggade fröna.
Försökte stilla elden med ris. Men att få in varmt ris i munnen gjorde bara allt värre.
Språngmarch till baren, hitta några brödbitar, rycka åt mig och in med dem i munnen.
20 minuter senare lyckades jag, med blossande kinder, få i mig min måltid.
Fast då hade den kallnat. Och varje tugga gjorde fortfarande fruktansvärt ont.

Sååå som sagt. Lite knäpp måste jag nog säga att jag är ändå. Eller "knäpp" och "knäpp". Men en viss grad av omotiverat tänkande lider jag åtminstone av, det kan vi nog spika.


I morgon står det (avancerad) trädklättring på schemat. Det blir guld!!



*Till den grad att jag faktiskt startade en bloggstrejk (mig veterligen pågår den fortfarande för fullt)

**Frågan uttrycktes egentligen mycket snällare. Men skit samma. Vi säger att den var så.