Så funkar det
Vi hade släktträff i sommaridyllen. Det var många bra moments.
I vanlig ordning stod Levi för de flesta.
Två favoriter
Moment nr 1
Jag: - Det här är mina kusiner Levi, vet du vad en kusin är för något?
Levi: - Ja det vet jag.
Jag: - Vad betyder det då?
Levi: - Ah men åååh!! Jag veeeet vad det betyder, att man är tvillingar!
Jag: - Njaa.. inte riktigt. Alltså. Ens föräldrar är syskon*.. (shit, måste rädda honom lite) ..och ja, de kan såklart vara tvillingar, så du hade nästan rätt. Typ.
* Tror faktiskt att jag sa så, inser nu i efterhand att det låter riktigt riktigt fel. Haha.
Moment nr 2, frågesporten
Alla hade skrivit en fråga om sig själv med tre svarsalternativ.
Levis fråga var:
När Levi blir stor tänker han bli..
1. Konstnär
2. Fotbollspojke
3. Han tänker aldrig bli stor
Jag svarade konstnär, helt övertyggad om att det var det rätta svaret, men vid rättningen säger Levi till min förvåning att det rätta svaret är 2, fotbollspojke.
Skit också! Hade behövt den poängen tänkte jag.
Sen, när vi preciiis hade gått igenom alla svaren kom han springandes och ropade
Levi: - Konstnär!! Jag ska bli konstnääääär när jag blir stor.
Bara för släkten att foga sig. Ett rätt till i mitt protokoll, ett färre i någon annans.
I vanlig ordning stod Levi för de flesta.
Två favoriter
Moment nr 1
Jag: - Det här är mina kusiner Levi, vet du vad en kusin är för något?
Levi: - Ja det vet jag.
Jag: - Vad betyder det då?
Levi: - Ah men åååh!! Jag veeeet vad det betyder, att man är tvillingar!
Jag: - Njaa.. inte riktigt. Alltså. Ens föräldrar är syskon*.. (shit, måste rädda honom lite) ..och ja, de kan såklart vara tvillingar, så du hade nästan rätt. Typ.
* Tror faktiskt att jag sa så, inser nu i efterhand att det låter riktigt riktigt fel. Haha.
Moment nr 2, frågesporten
Alla hade skrivit en fråga om sig själv med tre svarsalternativ.
Levis fråga var:
När Levi blir stor tänker han bli..
1. Konstnär
2. Fotbollspojke
3. Han tänker aldrig bli stor
Jag svarade konstnär, helt övertyggad om att det var det rätta svaret, men vid rättningen säger Levi till min förvåning att det rätta svaret är 2, fotbollspojke.
Skit också! Hade behövt den poängen tänkte jag.
Sen, när vi preciiis hade gått igenom alla svaren kom han springandes och ropade
Levi: - Konstnär!! Jag ska bli konstnääääär när jag blir stor.
Bara för släkten att foga sig. Ett rätt till i mitt protokoll, ett färre i någon annans.
Tretton små tysta prinsessor
Jag jobbade på ett barnkalas idag. Något jag gör ibland.
Det är kul att ingen av mina vänner har fattat vad jag jobbar med.
"Jag har hört att du jobbar som clown?" har någon sagt.
"Barnkalas? jobbar inte du på café?" säger någon annan.
Eller som idag
Annikasan: - Vadå, jag trodde du arbetade på ett äldreboende?
Jag: - Nä.
Annikasan: - Men med utvecklingsstörda eller något?*
Jag: - Inte alls. Idag hade jag ett barnkalas. Men alltså vi gör så mycket olika saker. Jag lagar soppluncher till pensionärsfolkhögskolan och så står jag i receptionen och i huset finns både musikfolkhögskola och bla bla bla (lika omöjligt att förklara mitt jobb som alltid).
Hur som helst, att arrangera barnkalas är en utav mina arbetsuppgifter.
Och visst kan jag vara utklädd till clown.
Idag var det dock prinsesstema så jag hade på mig min finaste rosa klänning med volanger å grejor samt min tiara ala alvstajl.
Superfint!**
Precis som på mitt första kalas var det en av flickorna som hette mitt absoluta favoritnamn (inom kategorin nostalgi), Ebba!
Jag vet att det är fult att favorisera men jag kan inte rå för det, jag blir per automatik extra snäll mot ett barn som heter Ebba.
Idag var det dock något alldeles särskilt. Pojken som satt brevid Ebba hette nämligen (håll i er nu) DIDRIK!!
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag: - VA? Sa du att du heter Didrik? DIDRIK!!!!
Didrik: - Ja..
Ebba: - Det är min bror.
Jag: - Men är det saaaant????
13 st 4-åringar i kör: - ...
Jag: - Åh, då är ni döpta efter min favorit tv-serie.
13 st 4-åringar i kör: - ...
Jag: - WoW! vad häftigt!!
En 4-åring: - Skulle inte du läsa en saga för oss?
Jag: - Eh, ja, jo absolut! (shit shit shit vad coooooolt. Och lite småsjukt. Hur tänkte de föräldrarna egentligen?)
Sen hände det en annan märklig sak. En av flickorna började helt omotiverat kalla mig för Johanna. Jag tänkte att det inte spelade så stor roll och struntade i att rätta henne.
Efter typ femte gången frågade hon mig
Flickan: - Heter du Johanna?
Jag: - Nej det gör jag inte.
Flickan: - Men är det okej om jag kallar dig för Johanna i alla fall?
Jag: - Ja visst det går bra.
Flickan, förtjust: - Vad bra!!
Flickan: - Johanna, jag tycker att det är fint med ditt lockiga hår.
Jag: - Vad gulligt, tack så jättemycket!
Flickan: - Johanna, jag tycker om din klänning också. Vart har du köpt den?
Jag: - På en secondhandbutik.
Det visste hon inte vad det var för något.
Men hon fortsatte att kalla mig för Johanna och höll mig i handen så ofta hon fick tillfälle.
Underbart märkligt.
* Inte helt pk*** men så var det hon sa.
** Hade inte alls tänk blogga om det här, så något foto är inte taget. Ni får helt enkelt ta mig på mina ord.
***PK.. hatar det uttrycket. Vad ska jag börja säga istället?
Det är kul att ingen av mina vänner har fattat vad jag jobbar med.
"Jag har hört att du jobbar som clown?" har någon sagt.
"Barnkalas? jobbar inte du på café?" säger någon annan.
Eller som idag
Annikasan: - Vadå, jag trodde du arbetade på ett äldreboende?
Jag: - Nä.
Annikasan: - Men med utvecklingsstörda eller något?*
Jag: - Inte alls. Idag hade jag ett barnkalas. Men alltså vi gör så mycket olika saker. Jag lagar soppluncher till pensionärsfolkhögskolan och så står jag i receptionen och i huset finns både musikfolkhögskola och bla bla bla (lika omöjligt att förklara mitt jobb som alltid).
Hur som helst, att arrangera barnkalas är en utav mina arbetsuppgifter.
Och visst kan jag vara utklädd till clown.
Idag var det dock prinsesstema så jag hade på mig min finaste rosa klänning med volanger å grejor samt min tiara ala alvstajl.
Superfint!**
Precis som på mitt första kalas var det en av flickorna som hette mitt absoluta favoritnamn (inom kategorin nostalgi), Ebba!
Jag vet att det är fult att favorisera men jag kan inte rå för det, jag blir per automatik extra snäll mot ett barn som heter Ebba.
Idag var det dock något alldeles särskilt. Pojken som satt brevid Ebba hette nämligen (håll i er nu) DIDRIK!!
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag: - VA? Sa du att du heter Didrik? DIDRIK!!!!
Didrik: - Ja..
Ebba: - Det är min bror.
Jag: - Men är det saaaant????
13 st 4-åringar i kör: - ...
Jag: - Åh, då är ni döpta efter min favorit tv-serie.
13 st 4-åringar i kör: - ...
Jag: - WoW! vad häftigt!!
En 4-åring: - Skulle inte du läsa en saga för oss?
Jag: - Eh, ja, jo absolut! (shit shit shit vad coooooolt. Och lite småsjukt. Hur tänkte de föräldrarna egentligen?)
Sen hände det en annan märklig sak. En av flickorna började helt omotiverat kalla mig för Johanna. Jag tänkte att det inte spelade så stor roll och struntade i att rätta henne.
Efter typ femte gången frågade hon mig
Flickan: - Heter du Johanna?
Jag: - Nej det gör jag inte.
Flickan: - Men är det okej om jag kallar dig för Johanna i alla fall?
Jag: - Ja visst det går bra.
Flickan, förtjust: - Vad bra!!
Flickan: - Johanna, jag tycker att det är fint med ditt lockiga hår.
Jag: - Vad gulligt, tack så jättemycket!
Flickan: - Johanna, jag tycker om din klänning också. Vart har du köpt den?
Jag: - På en secondhandbutik.
Det visste hon inte vad det var för något.
Men hon fortsatte att kalla mig för Johanna och höll mig i handen så ofta hon fick tillfälle.
Underbart märkligt.
* Inte helt pk*** men så var det hon sa.
** Hade inte alls tänk blogga om det här, så något foto är inte taget. Ni får helt enkelt ta mig på mina ord.
***PK.. hatar det uttrycket. Vad ska jag börja säga istället?
