Yin & Yang (dagsfärskt från min egen Facebook)
Dagens inlägg
om jag fortfarande bloggade
En väldigt avancerad form utav personlighetsklyvning
Det skall för övrigt bli sjukt intressant att se om jag får några besökare.
Hitintills har jag haft två stycken. Den ena från min dator, den andra från min mobil.
Spänningen är olidlig.
Det var det
Man är inte så STÖDdIG längre när man har tappat stödet
Så funkar det
Vi hade släktträff i sommaridyllen. Det var många bra moments.
I vanlig ordning stod Levi för de flesta.
Två favoriter
Moment nr 1
Jag: - Det här är mina kusiner Levi, vet du vad en kusin är för något?
Levi: - Ja det vet jag.
Jag: - Vad betyder det då?
Levi: - Ah men åååh!! Jag veeeet vad det betyder, att man är tvillingar!
Jag: - Njaa.. inte riktigt. Alltså. Ens föräldrar är syskon*.. (shit, måste rädda honom lite) ..och ja, de kan såklart vara tvillingar, så du hade nästan rätt. Typ.
* Tror faktiskt att jag sa så, inser nu i efterhand att det låter riktigt riktigt fel. Haha.
Moment nr 2, frågesporten
Alla hade skrivit en fråga om sig själv med tre svarsalternativ.
Levis fråga var:
När Levi blir stor tänker han bli..
1. Konstnär
2. Fotbollspojke
3. Han tänker aldrig bli stor
Jag svarade konstnär, helt övertyggad om att det var det rätta svaret, men vid rättningen säger Levi till min förvåning att det rätta svaret är 2, fotbollspojke.
Skit också! Hade behövt den poängen tänkte jag.
Sen, när vi preciiis hade gått igenom alla svaren kom han springandes och ropade
Levi: - Konstnär!! Jag ska bli konstnääääär när jag blir stor.
Bara för släkten att foga sig. Ett rätt till i mitt protokoll, ett färre i någon annans.
I vanlig ordning stod Levi för de flesta.
Två favoriter
Moment nr 1
Jag: - Det här är mina kusiner Levi, vet du vad en kusin är för något?
Levi: - Ja det vet jag.
Jag: - Vad betyder det då?
Levi: - Ah men åååh!! Jag veeeet vad det betyder, att man är tvillingar!
Jag: - Njaa.. inte riktigt. Alltså. Ens föräldrar är syskon*.. (shit, måste rädda honom lite) ..och ja, de kan såklart vara tvillingar, så du hade nästan rätt. Typ.
* Tror faktiskt att jag sa så, inser nu i efterhand att det låter riktigt riktigt fel. Haha.
Moment nr 2, frågesporten
Alla hade skrivit en fråga om sig själv med tre svarsalternativ.
Levis fråga var:
När Levi blir stor tänker han bli..
1. Konstnär
2. Fotbollspojke
3. Han tänker aldrig bli stor
Jag svarade konstnär, helt övertyggad om att det var det rätta svaret, men vid rättningen säger Levi till min förvåning att det rätta svaret är 2, fotbollspojke.
Skit också! Hade behövt den poängen tänkte jag.
Sen, när vi preciiis hade gått igenom alla svaren kom han springandes och ropade
Levi: - Konstnär!! Jag ska bli konstnääääär när jag blir stor.
Bara för släkten att foga sig. Ett rätt till i mitt protokoll, ett färre i någon annans.
Det självklara, inte alltid så självklart
Jag och en kompis mamma
Jag: - Kan du maila bilden från i somras förresten?
Hon: - Jo, absolut. Eller den ligger ju i min dator så du kan få den direkt.
Jag: - Har du datorn med dig?
Hon: - Nej, men jag kan låna deras.
Jag: - Va? Jaha, har du lagt ut den på Facebook?
Hon: - Nej, nej. Men vadå, kan man inte komma åt sin dator från vilken dator som helst?
Jag: - Njaa. Nä, inte direkt..
Hon: - Nähä, det trodde jag. Okej, vad har du för mailadress?
Jag: - Kan du maila bilden från i somras förresten?
Hon: - Jo, absolut. Eller den ligger ju i min dator så du kan få den direkt.
Jag: - Har du datorn med dig?
Hon: - Nej, men jag kan låna deras.
Jag: - Va? Jaha, har du lagt ut den på Facebook?
Hon: - Nej, nej. Men vadå, kan man inte komma åt sin dator från vilken dator som helst?
Jag: - Njaa. Nä, inte direkt..
Hon: - Nähä, det trodde jag. Okej, vad har du för mailadress?
Hur chefen (Christer alltså) EGENTLIGEN tänker
Karin står och tar sig i pannan, hon ser halvt förstörd ut
Jag: - Hur är det egentligen Karin?
Karin, spelat förvirrad: - Jo.. jag tycks ha gått in i väggen.
Jag: - Eh, va?? (vet inte riktigt hur jag bör agera, tänker tusen tankar minst)
Karin: - Ja, gör man det inte psykiskt så gör man det fysiskt.
Jag: - Nej men gud, du har alltså gått in i en vägg på riktigt? Haha, bättre än en psykisk kollaps i alla fall!! Vart riktigt ställd där en stund.
Christer kommer in
Karin: - Christer, jag har gått in i väggen!!
Christer: - Nej men oj då, hur gick det??? Ja, med väggen alltså?
Ordskämten flödar, thats how I like it!
Jag: - Hur är det egentligen Karin?
Karin, spelat förvirrad: - Jo.. jag tycks ha gått in i väggen.
Jag: - Eh, va?? (vet inte riktigt hur jag bör agera, tänker tusen tankar minst)
Karin: - Ja, gör man det inte psykiskt så gör man det fysiskt.
Jag: - Nej men gud, du har alltså gått in i en vägg på riktigt? Haha, bättre än en psykisk kollaps i alla fall!! Vart riktigt ställd där en stund.
Christer kommer in
Karin: - Christer, jag har gått in i väggen!!
Christer: - Nej men oj då, hur gick det??? Ja, med väggen alltså?
Ordskämten flödar, thats how I like it!
Klädträttrare
Det är mitt i natten. Imorgon ska jag upp tidigt som vanligt och allt jag kan tänka på är hur gärna jag vill klättra i träd snart igen.
Min vän Joar är alltså klädträttrare* till yrke. (Varsågod och märk ord hur mycket du vill, jag vet att det egentligen heter Arborist. Arborist, ett bra exempel på ett utomordentligt tråkigt ord)
I lördags.
Och jajjebullar, jag ska klättra igen. Nästa gång i Skansens HÖGSTA träd!! Wiiiih!!
* Vissa stavfel är helt enkelt för roliga för att korrigera.
Min vän Joar är alltså klädträttrare* till yrke. (Varsågod och märk ord hur mycket du vill, jag vet att det egentligen heter Arborist. Arborist, ett bra exempel på ett utomordentligt tråkigt ord)
I lördags.
Och jajjebullar, jag ska klättra igen. Nästa gång i Skansens HÖGSTA träd!! Wiiiih!!
* Vissa stavfel är helt enkelt för roliga för att korrigera.
Äh! Att gå runt och skämmas för grejer är inte riktigt min stil
Jag spred glädje på Stockholms gator idag då jag cyklade runt i linne, trekvartsbrallor och solglasögon.
Till vissa, kloka, då de tog det som ett SommarenÄrPåIngångTecken.
Till andra, lite mer tråkigt svenska personer, genom att de helt enkelt roades av den galna synen.
En man cyklade förbi mig på västerbron
Mannen: - Det där ser kallt ut!
Jag: - Jaha, fast det är det inte.
Sen rullade jag förbi honom i nerförsbacken, passade på att ge svar på tal.
Jag: - Det där ser väldigt varmt ut!
Mannen: - Haha, ja det må hända. (Och det mådde det må jag säga. Han var för tusan klädd för istiden.)
Well well, vad mer?
Jo jag hängde på Sammes jobb en sväng.
Sången Bailando kom oväntat på tal (förutsätter, eventuellt helt felaktigt, att ni har Spotify?)
Samme: - Vet du att det låter precis som att de säger vagina på snackdelen?
Jag: - Oooo, underbart, måste kollas upp (kollats upp, 2:34 i länken ovan)
Jag: - Vad nostalgisk jag blev nu, jag ääääälskade den låten när den kom ut.
Samme: - Hrm okej? Inget du bör säga högt bland folk kanske..
Ja, och sen kom jag alltså hem och bloggade om det. För det som göms i snö kommer ändå upp i tö.
Till vissa, kloka, då de tog det som ett SommarenÄrPåIngångTecken.
Till andra, lite mer tråkigt svenska personer, genom att de helt enkelt roades av den galna synen.
En man cyklade förbi mig på västerbron
Mannen: - Det där ser kallt ut!
Jag: - Jaha, fast det är det inte.
Sen rullade jag förbi honom i nerförsbacken, passade på att ge svar på tal.
Jag: - Det där ser väldigt varmt ut!
Mannen: - Haha, ja det må hända. (Och det mådde det må jag säga. Han var för tusan klädd för istiden.)
Well well, vad mer?
Jo jag hängde på Sammes jobb en sväng.
Sången Bailando kom oväntat på tal (förutsätter, eventuellt helt felaktigt, att ni har Spotify?)
Samme: - Vet du att det låter precis som att de säger vagina på snackdelen?
Jag: - Oooo, underbart, måste kollas upp (kollats upp, 2:34 i länken ovan)
Jag: - Vad nostalgisk jag blev nu, jag ääääälskade den låten när den kom ut.
Samme: - Hrm okej? Inget du bör säga högt bland folk kanske..
Ja, och sen kom jag alltså hem och bloggade om det. För det som göms i snö kommer ändå upp i tö.
Levi strikes again
Min syster var lite osäker på sitt koftköp.
Efter konsulation med man och barn kom hon ändå fram till att, jo.. den är bra, jag trivs.Så hon behöll den och kände sig nöjd.
Några dagar senare tittar Levi på henne och säger
Levi: - Mamma, din kofta är väldigt fin.. men den är lite ful i färgen!
Vet inte om fyraåringar oroar sig över arvslöshet och sådant, men i dag kom i alla fall ett uns av upprättelse
Levi: - Den är ganska fin ändå mamma, det är ju lite rosa där.
Man kommer undan med mycket som singel
Om jag hade haft barn skulle dagens konversation kunnat se ut ungefär såhär
Barnet: - Mamma, vad blir det till middag?
Jag: - Det blir en högst besynnerlig soppa. Ät och var glad.
Eller varför inte bara
Barnet: - Meeeeen!! Jag vill att pappa ska laga maten.
Barnet: - Mamma, vad blir det till middag?
Jag: - Det blir en högst besynnerlig soppa. Ät och var glad.
Eller varför inte bara
Barnet: - Meeeeen!! Jag vill att pappa ska laga maten.
Jag är knäpp. Nu vet jag det alldeles säkert.
Jag hade frågestund en gång.
Fick ungefär EN fråga och lackade rätt rejält på det.*
Hur som helst, en av frågorna jag fick, och aldrig svarade på, rörde just detta.
Huruvida jag är galen eller inte?**
Bevis nummer ett:
Jag hade en upp och nervänd citronhalva på ett fat lite väl länge. Såg den häromdagen och insåg att
Jag: Den där, den måste vara riiiktigt oätlig vid det här laget.
Jag nöjde mig inte med min insikt utan var tvungen att studera skalet. Mögligt, såklart.
Jag nöjde mig inte där heller, jag var tvungen att plocka upp den från fatet, vända på den och studera innanmätet. Grönt och mögligt. Det också.
Kanske inte jordens märkligaste betéende trots allt.
Men det sista jag gör är alltså att lukta på den. Inte för att jag var det minsta nyfiken på doften av grönmöglig citron. Nä, helt seriöst så gick tankegången såhär
Jag: Japp, den luktar förfärligt, den går garanterat inte att äta.
Sen insåg jag graden av weirdness, tog en bild, för att liksom föreviga min idioti.
För att slutligen låta mögel möta sopptunna.
Bevis nummer två:
Jag lunchade med mig själv, och en bok, på Kohphangang i dag. Beställde in vegetarisk utan lök och vitlök i vanlig ordning och satte mig till rätta i deras magiska restaurangmiljö.
När rätten kom in anade jag direkt oråd
Jag: Oh no! jag sa inte till om extra stark. Slår vad om att de inte tillagar extra stark på lunchtid om man inte ber om det.
Jag: Vavadejasa.. inte starkt alls. Gott men.. Oooo, vad har vi här?
Upptäckte en hel chili, storlek mini, som de stuckit ner mitt i riset som.. ja, som dekoration förmodar jag.
Jag: Okej, chilifrukter är sjuuuukt starka, framförallt de små va? Men vad tusan, orka mosa den och blanda runt i maten. Om jag tuggar hela på en gång så blandas det starka med maten i munnen för varje tugga istället. Perfekt!
Först (innan jag tuggat sönder fröna) vart jag besviken
Jag: WTF! den här smakar ju ingenting ju.
Sen började det brinna i munnen.
Man kan tänka att man i det läget spontant spottar ut det som bränns, men inte då.. I paniken började jag istället att tugga ännu mer. Liksom frenetiskt!
Sen! spottade jag slutligen ut de söndertuggade fröna.
Försökte stilla elden med ris. Men att få in varmt ris i munnen gjorde bara allt värre.
Språngmarch till baren, hitta några brödbitar, rycka åt mig och in med dem i munnen.
20 minuter senare lyckades jag, med blossande kinder, få i mig min måltid.
Fast då hade den kallnat. Och varje tugga gjorde fortfarande fruktansvärt ont.
Sååå som sagt. Lite knäpp måste jag nog säga att jag är ändå. Eller "knäpp" och "knäpp". Men en viss grad av omotiverat tänkande lider jag åtminstone av, det kan vi nog spika.
I morgon står det (avancerad) trädklättring på schemat. Det blir guld!!
*Till den grad att jag faktiskt startade en bloggstrejk (mig veterligen pågår den fortfarande för fullt)
**Frågan uttrycktes egentligen mycket snällare. Men skit samma. Vi säger att den var så.
Fick ungefär EN fråga och lackade rätt rejält på det.*
Hur som helst, en av frågorna jag fick, och aldrig svarade på, rörde just detta.
Huruvida jag är galen eller inte?**
Bevis nummer ett:
Jag hade en upp och nervänd citronhalva på ett fat lite väl länge. Såg den häromdagen och insåg att
Jag: Den där, den måste vara riiiktigt oätlig vid det här laget.
Jag nöjde mig inte med min insikt utan var tvungen att studera skalet. Mögligt, såklart.
Jag nöjde mig inte där heller, jag var tvungen att plocka upp den från fatet, vända på den och studera innanmätet. Grönt och mögligt. Det också.
Kanske inte jordens märkligaste betéende trots allt.
Men det sista jag gör är alltså att lukta på den. Inte för att jag var det minsta nyfiken på doften av grönmöglig citron. Nä, helt seriöst så gick tankegången såhär
Jag: Japp, den luktar förfärligt, den går garanterat inte att äta.
Sen insåg jag graden av weirdness, tog en bild, för att liksom föreviga min idioti.
För att slutligen låta mögel möta sopptunna.
Bevis nummer två:
Jag lunchade med mig själv, och en bok, på Kohphangang i dag. Beställde in vegetarisk utan lök och vitlök i vanlig ordning och satte mig till rätta i deras magiska restaurangmiljö.
När rätten kom in anade jag direkt oråd
Jag: Oh no! jag sa inte till om extra stark. Slår vad om att de inte tillagar extra stark på lunchtid om man inte ber om det.
Jag: Vavadejasa.. inte starkt alls. Gott men.. Oooo, vad har vi här?
Upptäckte en hel chili, storlek mini, som de stuckit ner mitt i riset som.. ja, som dekoration förmodar jag.
Jag: Okej, chilifrukter är sjuuuukt starka, framförallt de små va? Men vad tusan, orka mosa den och blanda runt i maten. Om jag tuggar hela på en gång så blandas det starka med maten i munnen för varje tugga istället. Perfekt!
Först (innan jag tuggat sönder fröna) vart jag besviken
Jag: WTF! den här smakar ju ingenting ju.
Sen började det brinna i munnen.
Man kan tänka att man i det läget spontant spottar ut det som bränns, men inte då.. I paniken började jag istället att tugga ännu mer. Liksom frenetiskt!
Sen! spottade jag slutligen ut de söndertuggade fröna.
Försökte stilla elden med ris. Men att få in varmt ris i munnen gjorde bara allt värre.
Språngmarch till baren, hitta några brödbitar, rycka åt mig och in med dem i munnen.
20 minuter senare lyckades jag, med blossande kinder, få i mig min måltid.
Fast då hade den kallnat. Och varje tugga gjorde fortfarande fruktansvärt ont.
Sååå som sagt. Lite knäpp måste jag nog säga att jag är ändå. Eller "knäpp" och "knäpp". Men en viss grad av omotiverat tänkande lider jag åtminstone av, det kan vi nog spika.
I morgon står det (avancerad) trädklättring på schemat. Det blir guld!!
*Till den grad att jag faktiskt startade en bloggstrejk (mig veterligen pågår den fortfarande för fullt)
**Frågan uttrycktes egentligen mycket snällare. Men skit samma. Vi säger att den var så.
Sagt idag
Somliga gillar man, andra gillar man inte.
Så är det bara.
Typisk gilla-person:
70plussaren: - Ska du inte komma upp och sjunga för oss på musikhistorian någon dag?
Jag: - Haha, det är klart att jag ska. Något klassiskt stycke då eller?
70plussaren: - Ser man ut som du gör så kan man få sjunga precis vad man vill faktiskt.
Typisk ogilla-person:
Finladssvensken: - Hörde du att det skall bli minusgrader till helgen?
Jag: - Ska du ha stryk eller?.. ..sa jag inte, men jag tänkte det, nästan.
Så är det bara.
Typisk gilla-person:
70plussaren: - Ska du inte komma upp och sjunga för oss på musikhistorian någon dag?
Jag: - Haha, det är klart att jag ska. Något klassiskt stycke då eller?
70plussaren: - Ser man ut som du gör så kan man få sjunga precis vad man vill faktiskt.
Typisk ogilla-person:
Finladssvensken: - Hörde du att det skall bli minusgrader till helgen?
Jag: - Ska du ha stryk eller?.. ..sa jag inte, men jag tänkte det, nästan.
Mamma gånger tre
I går kväll:
Mamma: - Vad är det nu jag brukar se på TV på måndagkvällarna tro? (Glatt) Jo men nu vet jag! Det kungliga Bröllopet. Fast det har vi nog redan missat..
Jag: - Haha, va? Du skämtar eller?
Mamma: - Nej, det är jättetrevligt. Men du, kan man inte se det på det där play i efterhand?
Jag: - Jo.. men alltså. Du vill se det på riktigt menar du?
Mamma: - Ja. Förra veckan fick man se ifrån bla bla bla, det var jätteintressant.
(blogginlägg om Det kungliga bröllopet)
Senare på kvällen:
Jag: - Godnatt.
Mamma: - Kommer du somna direkt tror du?
Jag: - Vet inte, det är lite olika. Själv då?
Mamma: - Jag kommer somna så fort jag lägger huvudet på kudden.
Jag: - Haha, men du vill att jag ska somna först? För du snarkar va?
Mamma: - Alltså din pappa påstår att jag snarkar. Fast det har jag då aldrig märkt av själv.
3 minuter senare:
Mamma, moderligt, klarvaket: - Fryser du?
Jag: - Va? nej.. varför frågar du det?
Mamma: - Du darrar ju i hela kroppen.
Jag: - Eh, nä..
Mamma: - Det var konstigt. Måste ha varit någonting annat då.
Att hon snarkar är inget påhitt från min fars sida, det kan jag härmed intyga. Fast fatta vad mycket han går miste om som sover med öronproppar. Att ha en sömnpratare i sovrummet är något av en dröm* skulle jag vilja påstå.
* Haha, något av en dröm.. (Eller nä, inte "haha" förresten) (Eller jo.. hahaha)
Mamma: - Vad är det nu jag brukar se på TV på måndagkvällarna tro? (Glatt) Jo men nu vet jag! Det kungliga Bröllopet. Fast det har vi nog redan missat..
Jag: - Haha, va? Du skämtar eller?
Mamma: - Nej, det är jättetrevligt. Men du, kan man inte se det på det där play i efterhand?
Jag: - Jo.. men alltså. Du vill se det på riktigt menar du?
Mamma: - Ja. Förra veckan fick man se ifrån bla bla bla, det var jätteintressant.
(blogginlägg om Det kungliga bröllopet)
Senare på kvällen:
Jag: - Godnatt.
Mamma: - Kommer du somna direkt tror du?
Jag: - Vet inte, det är lite olika. Själv då?
Mamma: - Jag kommer somna så fort jag lägger huvudet på kudden.
Jag: - Haha, men du vill att jag ska somna först? För du snarkar va?
Mamma: - Alltså din pappa påstår att jag snarkar. Fast det har jag då aldrig märkt av själv.
3 minuter senare:
Mamma, moderligt, klarvaket: - Fryser du?
Jag: - Va? nej.. varför frågar du det?
Mamma: - Du darrar ju i hela kroppen.
Jag: - Eh, nä..
Mamma: - Det var konstigt. Måste ha varit någonting annat då.
Att hon snarkar är inget påhitt från min fars sida, det kan jag härmed intyga. Fast fatta vad mycket han går miste om som sover med öronproppar. Att ha en sömnpratare i sovrummet är något av en dröm* skulle jag vilja påstå.
* Haha, något av en dröm.. (Eller nä, inte "haha" förresten) (Eller jo.. hahaha)
Lite ärligt kallprat
Trevlig helg kära läsare.
Vin, bra för hyn
Jag var på bokrelease och träffade en massa nya trevliga människor.
Bland annat en makeupartist som helt oprovocerat påstod att jag har fin hy.
Jag funderade ett slag över exakt hur många vinglas hon hade fått i sig.
Sen insåg jag irrelevansen i min frågeställning.
Alltså, om jag så haft en promillemätare skulle jag ändå ha ignorerat utslaget.
Den här skall jag minsann leva på ett tag.
Bland annat en makeupartist som helt oprovocerat påstod att jag har fin hy.
Jag funderade ett slag över exakt hur många vinglas hon hade fått i sig.
Sen insåg jag irrelevansen i min frågeställning.
Alltså, om jag så haft en promillemätare skulle jag ändå ha ignorerat utslaget.
Den här skall jag minsann leva på ett tag.
Trololol
Nu vart det ganska bra att vakna iallafall* med syrrans sista sms och dess höga oväntatfaktor.
Men jag har på känn att ni andra behöver något mer som kompensation till helvetesvädret där ute.
Därför kör jag en liten bonus.
Varsågoda
* Jag vet aldrig om iallafall ska vara helt sammansatt, delvis sammansatt i allafall eller helt särskrivet i alla fall.
Någon som kan hjälpa mig här?
Men jag har på känn att ni andra behöver något mer som kompensation till helvetesvädret där ute.
Därför kör jag en liten bonus.
Varsågoda
≈•≈
* Jag vet aldrig om iallafall ska vara helt sammansatt, delvis sammansatt i allafall eller helt särskrivet i alla fall.
Någon som kan hjälpa mig här?
Proving them wrong
Folk kallar mig optimist.
Jag fattar verkligen inte varför.
Det här, till exempel, gick ju hur fint som helst.
Foto: Oskar
Jag fattar verkligen inte varför.
Det här, till exempel, gick ju hur fint som helst.
Foto: Oskar
Dagens riktigt sick: Singel OCH osignad!!!
Gott folk. Jag har blivit dålig på att blogga.
Jag kommer hem för sent om kvällarna för att riktigt få till det.
Dessutom har min MasterPicTaking telefon, till ingens förvåning, nu lagt av helt.
Jag som älskade min telefon.
Nu sitter jag på en Sony Ericsson som inte bara tar usla kort utan dessutom tar dem sekunden efter klickljudet (japp Lisa, lika kass som den är röd. Förstår nu hur du hade det).
Ta bara i lördags under "earth hour".
Staphan O´Bell unplugged
Visserligen ett väldigt fint kort. Men jag hade ju tänkt blogga om hur snygg Staphan är. Då duger inte siluettbilder.
Ja, ni fatttar.
Hursom, Staphan är singel OCH osignad. Där har vi något underligt.
Och Vildungen är, utöver bloggen, på topp.
Pöööööss!!
Jag kommer hem för sent om kvällarna för att riktigt få till det.
Dessutom har min MasterPicTaking telefon, till ingens förvåning, nu lagt av helt.
Jag som älskade min telefon.
Nu sitter jag på en Sony Ericsson som inte bara tar usla kort utan dessutom tar dem sekunden efter klickljudet (japp Lisa, lika kass som den är röd. Förstår nu hur du hade det).
Ta bara i lördags under "earth hour".
Staphan O´Bell unplugged
Visserligen ett väldigt fint kort. Men jag hade ju tänkt blogga om hur snygg Staphan är. Då duger inte siluettbilder.
Ja, ni fatttar.
Hursom, Staphan är singel OCH osignad. Där har vi något underligt.
Och Vildungen är, utöver bloggen, på topp.
Pöööööss!!
Har du eller har du inte en besticklåda? Juuust det!
Malin och Hameds lägenhetshistoria är lååång och tragglig att berätta.
Så det skiter vi i.
Vad jag däremot kan är att recitera lite av kvällens telefonsamtal. Ett telefonsamtal i vilket Malin förkunnar att renoveringen äntligen är över (grattis igen, man kan knappt tro att det är sant!!).
Jag: - Oooo, jag hörde att du faktiskt har ett kök nu. Wow, det måste kännas sååå skönt?!
Malin: - Jaaaaa! helt underbart!!
Jag: - Är det bara köket, eller har ni möbler och så i de andra rummen också?
Malin: - Du, jag säger bara soffa! och säng! två outstanding uppfinningar.
Jag: - Haha, absolut.
Malin: - Jo men på riktigt. Har man haft två madrasser som enda möbel de tre senaste månaderna vet man vad jag pratar om. Vet du, häromdagen vart jag jätteglad över en enkel besticklåda av plast. Det kändes så fantastiskt lyxigt att ha både riktiga bestick OCH en egen låda att lägga dem i.
hahah, så fint!
Det här inlägget skrev (skriver) jag av två anledningar.
Dels tycker jag det har ett visst underhållningsvärde.
Men framförallt kan det vara bra att ha.
Tänker att om hon skulle få för sig att gnälla vid något tillfälle i framtiden kan jag alltid skicka en länk hit.
Sätta saker och ting i lite proportion.
Så det skiter vi i.
Vad jag däremot kan är att recitera lite av kvällens telefonsamtal. Ett telefonsamtal i vilket Malin förkunnar att renoveringen äntligen är över (grattis igen, man kan knappt tro att det är sant!!).
Jag: - Oooo, jag hörde att du faktiskt har ett kök nu. Wow, det måste kännas sååå skönt?!
Malin: - Jaaaaa! helt underbart!!
Jag: - Är det bara köket, eller har ni möbler och så i de andra rummen också?
Malin: - Du, jag säger bara soffa! och säng! två outstanding uppfinningar.
Jag: - Haha, absolut.
Malin: - Jo men på riktigt. Har man haft två madrasser som enda möbel de tre senaste månaderna vet man vad jag pratar om. Vet du, häromdagen vart jag jätteglad över en enkel besticklåda av plast. Det kändes så fantastiskt lyxigt att ha både riktiga bestick OCH en egen låda att lägga dem i.
hahah, så fint!
≈•≈
Det här inlägget skrev (skriver) jag av två anledningar.
Dels tycker jag det har ett visst underhållningsvärde.
Men framförallt kan det vara bra att ha.
Tänker att om hon skulle få för sig att gnälla vid något tillfälle i framtiden kan jag alltid skicka en länk hit.
Sätta saker och ting i lite proportion.
Nu blir det sådär internt igen
Igår jobbade jag på ett barnkalas och då passade jag på minsann..
Födelsedagsbarnet hette nämligen Ebba!
Det var alltså under fikastunden det hände
Jag gick runt och fyllde på barnens saftglas när jag plötsligt förställde rösten en aning, lutade mig fram mot födelsedagsbarnet och med äkta Katarinabetoning sa
Jag: - Ebba, vill du ha lite mer tårta?
Det ville hon inte.
Det kändes lite smutsigt att utnyttja ett stackars intet anande barn på det sättet. På arbetstid dessutom.
Men jag var faktiskt tvungen att ta den chansen.
Sen på kvällen var jag på 30-årskalas.
Då vart det mer Ebba och Didrik.
Det var Amerikanskan Wendy som berättade att hettes man Andy är helt galen i Grotesko, då framförallt i Tingelingprylen.
Jag: - Vet ni att han som gör Tingeling är samma kille som spelade Mårten i Ebba och Didrik?
Wendy: - Va aer Ebba oåk Deedreak?
Sara: - Vaaaaaaa????? är det Saaaaant??? Jag som var helt tokig i honom.
Jag: - Haha, jag träffade honom i somras på skrattstock. Var bara tvungen att gå backstage och fixa ett kort ju. Problemet var att jag inte visste vad han hette så när jag skulle be en av hans danstjejer att hämta honom fick jag säga "Eh, jo, alltså han som du uppträdde med förut, jag vet inte vad han heter, men alltså, ja, han som spelade Mårten i Ebba och Didrik. Kan du hämta honom så jag får ta en bild?"
Sara: - Wow, det här är stort! Jag är fortfarande i chock över att det är samma kille! fick du ta någon bild då?
Jag: - Absolut. Han vart rätt förvånad över att jag inte brydde mig ett jota om hans nuvarande karriär.. Jag ba "Jo, jag skulle vilja fota oss ihop och MMSa bilden till en kompis. Kan du försöka se ut lite mer som Mårten tror du?"
Bilden har ni här
Knivlisas inlägg om händelsen har ni här
Barnkalasklippet från Ebba&Didrik har ni här (på 1:07 kommentaren jag syftade på i det här inlägget. På 3:28 repliken från gårdagens barnkalas)
Puss & Kram
Födelsedagsbarnet hette nämligen Ebba!
Det var alltså under fikastunden det hände
Jag gick runt och fyllde på barnens saftglas när jag plötsligt förställde rösten en aning, lutade mig fram mot födelsedagsbarnet och med äkta Katarinabetoning sa
Jag: - Ebba, vill du ha lite mer tårta?
Det ville hon inte.
Det kändes lite smutsigt att utnyttja ett stackars intet anande barn på det sättet. På arbetstid dessutom.
Men jag var faktiskt tvungen att ta den chansen.
Sen på kvällen var jag på 30-årskalas.
Då vart det mer Ebba och Didrik.
Det var Amerikanskan Wendy som berättade att hettes man Andy är helt galen i Grotesko, då framförallt i Tingelingprylen.
Jag: - Vet ni att han som gör Tingeling är samma kille som spelade Mårten i Ebba och Didrik?
Wendy: - Va aer Ebba oåk Deedreak?
Sara: - Vaaaaaaa????? är det Saaaaant??? Jag som var helt tokig i honom.
Jag: - Haha, jag träffade honom i somras på skrattstock. Var bara tvungen att gå backstage och fixa ett kort ju. Problemet var att jag inte visste vad han hette så när jag skulle be en av hans danstjejer att hämta honom fick jag säga "Eh, jo, alltså han som du uppträdde med förut, jag vet inte vad han heter, men alltså, ja, han som spelade Mårten i Ebba och Didrik. Kan du hämta honom så jag får ta en bild?"
Sara: - Wow, det här är stort! Jag är fortfarande i chock över att det är samma kille! fick du ta någon bild då?
Jag: - Absolut. Han vart rätt förvånad över att jag inte brydde mig ett jota om hans nuvarande karriär.. Jag ba "Jo, jag skulle vilja fota oss ihop och MMSa bilden till en kompis. Kan du försöka se ut lite mer som Mårten tror du?"
Bilden har ni här
Knivlisas inlägg om händelsen har ni här
Barnkalasklippet från Ebba&Didrik har ni här (på 1:07 kommentaren jag syftade på i det här inlägget. På 3:28 repliken från gårdagens barnkalas)
Puss & Kram
