vildungen

Ni vet hur det är när man är med om något exceptionellt på egen hand.
Man tittar sig liksom frenetiskt omkring efter någon, vem som helst, att dela upplevelsen med.


I lurarna har jag Portisheads "a tribute to monk and cantella", jag är på väg hem från affären, det är i slutet på låten.

Cyklar förbi någon slags lastbil som har backljuset på, hör hur det piper, förmodar att det är backljudet jag hör.

Lägger märke till att ljudet passar in i musiken. Riktigt bra. Nästan för bra. Nästan fööör bra (är jag tydlig nog med hur bra det passade in?)

Och det är alltså nu jag tänker den där tanken man tänker ibland. Skiiiit att det bara är jag som upplever det här.


Jag hinner tänka ganska mycket.


Sen tar låten och pipet plötsligt slut. För det var just så, som ni säkert redan har förstått, att pipet inte alls hörde till någon backande lastbil.

På en promilles sekund går jag från den ena ihärdiga tanken
Aaahmeeenååååhhh vad typiskt att det bara är jag som hör det här!!

Till den andra, precis lika ihärdiga, tanken
Vilken tuuur att ingen annan hör vad som försiggår i mitt huvud!!


Alternativ rubrik: Inget ont som inte har något gott med sig.