vildungen

Jag var på Barbiekalas idag. Vi var sex gäster.
Jag var den enda gästen över sju år.




I inbjudan stod det att man skulle ta med sig en egen Barbie.

Emily frågade Ester om det var okej att jag inte tog med mig någon.
Det var det. Puh!


Kalaset började med att dockorna fick sätta sig vid sitt bord.







Sen fick jag äran att bära in tårtan.




Min syster måste nog vara bästa mamman ever som fixar en sådan kreation till tårta.
Skönt att man inte har några barn själv, annars hade det blivit en väldig press..



Efter tårtan läste jag sagor.
Sen lekte vi knorr på grisen, dansstopp och fiskdamm.

Jag fick dock inte fiska och vart på riktigt avundsjuk. Fast jag höll god min.




Apropå kalaset hade jag den här fantastiska konversationen med en arbetskamrat i torsdags

Jag: - Jag kan inte komma på söndag för jag ska på Barbiekalas då. Haha, det blir kul. Alla gästerna ska ha med sig en egen Barbiedocka och så inleds kalaset med någon slags lek.

Snaedis: - Vadå som rollspel då eller?

Jag: - Ja det kan man kanske kalla det. Eller typ bara vanlig lek liksom.

Snaedis: - Jaha.. men det låter ju.. jättekul.

paus

Jag: - Alltså det är ett barnkalas.

Snaedis: - Hahahha, dååå är jag med.

Jag: - Hehe, tack för avsaknaden av gliringar där. Bra gjort måste jag säga.

Christian: - Har du rast eller?

Jag: - Nä jag är hemma, jag jobbar ju inte heltid.

Christian: - Jag är också hemma faktiskt.

Jag: - Just ja, du jobbar hemifrån på fredagar.

Christian: - Nja, jobbar och jobbar.. Jag gör väl vad jag vill. Det är lite varvat.

På morgonen hos mina nygifta vänner

Malin: - Varför luktar du våffla?

Hamed, nöjd: - Va, gör jag?

Malin: - Mmm!! (gosar in sig)

Efter en liten stund

Hamed: - Du, det luktar våffla! Fast det är inte jag..

Malin: - Ooooh nooo!!!! det är linnet!! det brinner i linnet som hänger över lampan.



Vackraste och nöjdaste ever!! (Foto: Mana Nassajan)

På väg hem från släktkalaset, efter att ha ätit sin sista näve chips

Levi: - Nu kan jag leva ett storslaget liv!



Levi, släktens givna modeskapare.

Att föra konversation med onyktra vänner är inte alltid så enkelt.
Eller givande.


Hon, för tredje gången ikväll: - Åh, nu kommer världens uuunderbaaaraste!!

Jag: - Ja, han är fin. Vad kul att ni har träffats.

Hon, drömskt: - Mmmm!

Jag: - Han ser ut som en surfkille, är han det?

Hon, road: - Haha, nej verkligen inte!!

Jag: - Okej. Men vad är han för typ då?


Killen ifråga sätter sig ner


Jag: - Jo jag sa just det att du ser ut som en surfkille, men fick inget riktigt medhåll. Vad är du för en då?

Han, glatt: - Jag är från Örebro!

Jag: - Ja.. eh. (okej, bäst att förenkla frågan. Jag kör på standard) Vad jobbar du med då?

Han, megastolt: - Det är jag som ÄR Örebro!!

Jag: - (Eller att bara ge upp) så du är ifrån Örebro alltså?

Han: - Japp!

Hon: - Åh, han är så fiiiin

Roland och Christer sitter och pratar OS i cafét, det är dagen efter det storartade guldet i 10 km fristil förra veckan.

Eva flikar sig in i samtalet


Eva (glatt): - Jag säger bara Kallur!!

Roland (förvånat): - Va??

Eva (självklart): - Ja, Kallur!! OS-guldet

Christer: - Jaha, haha, du menar Kalla?

Jag är skitnervös att Lisa ska dö i Asien. För då ärver jag hennes blogg har hon sagt. Vilket vore en fullständig katastrof!!

KA-TA-STROF!!

Inte på grund av hoppbilderna, de har jag tom övat på med mästarinnan själv.
Här från midsommarhelgen om jag minns rätt



foto: Lisa Eriksson


En riktig kamera skulle krävas också apropå det (mobilkamera = Vildungestandard).
Men det är inte heller något stort problem.

Eller en pojkvän som snackar i sömnen, inte helt omöjligt att styra upp.



Nej, det riktigt STORA problemet är kändisarna som hon träffar på överallt.
Träffar på, känner till, kan namnen på. You name it.


Jag träffar visserligen också kändisar. Det är bara det att jag oftast inte är så medveten om det.

Anna Järvinen, till exempel, var jag på födelsedagsfest med. Hon var en av de första jag hälsade på, fick jag veta nästa dag.

Laleh kändes lite bekant där hon stod bredvid en kompis jag träffade på i kyrkan. Jag ljög ihop att jag kände igen henne men inte mindes hennes namn (klassiker för oss namnkörda och ansiktsblinda).
Hon kände däremot inte igen mig, sa hon och presenterade sig.

Senast häromveckan stod jag och snackade med Reginald, en musikbranschsnubbe som Ola arbetar med. Han berättade att han just nu, utöver Ola, arbetar med bla Daniel Lindström.
Ett bekant namn konstaterade jag utan att lyckas placera det.
Sara ryckte in och viskade att han är en av de tidigare Idolprodukterna.
Jahaa!! det är han från sommarens spotifyreklamplåga, tänkte jag.

Reginald: - Actually, he might come by later.

Jag: - Oh, okej.


Vilket han gjorde, och då skulle jag visst bli presenterad och grejer.
Vilken tur att Reginald förberedde mig, nu kan jag ju låtsas som att jag vet vem han är! tänkte jag och sträckte fram handen.

Jag: - Hej! Just ja, Markus va?

Daniel: - Eh, nä.. Daniel.

Jag: - Daniel, ja just det. Daniel Lindström, så var det.


Han såg ganska förvånad ut för övrigt, förutsatte kanske att jag var ett fan som bett att få bli presenterad.
Och jag tyckte inte att det fanns så mycket mer att tillägga, så jag sa hej då till både honom och Reginald.


Som sagt.
Ni ser ju själva vilken katastrof det skulle bli!!! Jag har verkligen inte skillsen som krävs för knivlisa.se




Ps: Graaaaattis på födelsedagen fina fina Lisa! You are, helt enkelt, the shit!

Mina absolut svåraste ord är pensionär och inkompetent.

Jag måste alltid dubbelkolla flera gånger så jag inte skrivit penisonär eller impotent av misstag.

Och när jag kontrollerat ordet ett par gånger, kör jag gärna en "copy paste google" för att även försäkra mig om att inte ordet är rättstavat, fast i den felaktiga betydelsen.


Bara det här korta inlägget har liksom tagit mig minst en halvtimma att skriva.
Hoppas ni tycker det var värt.

Jag chattade med Lisa från hennes minisemester (eller vad man ska kalla det) i Asien. Bara 3 månader lång.
Som en blinkning ungefär. Sett ur ett tidshistoriskt perspektiv.


Lisa: Jag fyller år snart tror jag

Jag: Ja, det gör du va?

Lisa: Om några dagar bara. Vad är det för datum?

Jag: Det står här på facebook att du fyller på tisdag

Lisa: Haha, ja det gör det ja

Jag: Det är den 20e idag

Lisa: Är det? Men är det inte söndag idag? Då borde det vara den 21a. Iallafall om jag fyller på tisdag

Jag: Jaha, jo det stämmer. Det är visst den 21a

Lisa: Okej, men då fyller jag i övermorgon ju!

Jag: Ja!! hur ska ni fira?

Lisa: Nä, jag tror inte vi kommer fira så mycket

Jag: Va?!!

Lisa: Men det är typ 40 grader varmt konstant, man orkar inte riktigt hitta på en massa grejer

Jag: Mäh, det är klart att ni ska fira!! Lite strandromantik åtminstone!!!

Lisa: Haha, ja.. fast nu är vi ju i Bangkok.

Jag: Jaha. Men lite skabbromantik på ett skabbhotell då?

Jag hade en mäklare hos mig häromdagen.
Kan bli lite trött på den sortens säljare, de överdrivet trevliga som utnyttjar det sociala spelet till max.
Men om man väljer att inte röra sig riktigt enligt de förväntade mönstren kan man iallafall få sig en rolig stund.

30 sekunder in på vårat möte sätter jag ribban

Mäklaren: - Och du skulle flytta ihop med din pojkvän va?

Jag: - Nej jag är singel, men snyggt fiskat!

Mäklaren lyckas inte riktigt få ur sig någon smart replik, man riktigt ser hur hans hjärna arbetar.


Jag rusar vidare genom lägenheten och berättar i högt tempo om diverse färdiga, pågående och framtida renoveringsprojekt.
Mäklaren är fortsatt osäker efter min oväntade, var det en pik eller en flirt?, respons på hans standardfråga.
Mäklaren tycks tycka att kavajen är aningen varm.
Mäklaren tänker förmodligen att det vore bra att få kontroll över situationen.

Mäklaren: - Jag har gott om tid om du känner att du vill pusta ut lite efter cykelturen i snöstormen därute.

Jag: - Nejdå, ingen fara. Jag är rädd att jag är sådan här naturligt, skrattar jag och slår ut med armarna.


Mäklaren inser att det bara är att "gilla läget", att det bara är att hänga på i mitt tempo.
Den världsvana mäklarsäkerheten känns inte så världsvan längre..
Men jag är snällare nu, låter honom ta över lite. Låter honom köra sina standardfraser.

Efter en stunds pladdrande om diverse viktigheter gällande försäljning etc etc går mäklaren in i den obligatoriska BliLitePrivatSåKundenKännerSigSeddOchUppskattadOchDärmedVillHaJustMigSomMäklare -fasen.

Mäklaren: - Jaha, vad spännande! Vad har du tänkt att du ska jobba med istället då?

Jag: - bla bla bla miljö bla bla inte driva på den kommersiella karusellen bla bla bla t.ex gå runt i en fin kostym och sälja på folk saker som de egentligen inte behöver bla bla bla bidrar bara till en ökad produktion som i sin tur bla bla .

Mäklaren ser väldigt intresserad ut, men har nog bara lyssnat med halva örat.
Mäklaren har eventuellt kalkylerat arvode med den andra halvan.
Mäklaren hade förmodligen inte väntat sig ett fullt så förtroligt svar på sin standardiserade BliLitePrivat-fråga.

Mäklaren (försöker låta intresserad): - Eh, jaha!! Det låter jätte spännande det där.

Jag: - Tycker du? Du kanske tom har några idéer eller, ännu bättre, några kontakter?

Mäklaren (stelnar nästan till en sekund, busted..): - Eeh.. jaa, eller jo. Alltså (rimligtvis borde hon mena inom mäklaryrket)  du behöver såklart ha utbildning då. (självförtroendet kommer tillbaka) Och det är en tuff bransch, mäklarbranschen. Många hoppar faktiskt av redan under utbildningen, andra efter första året som yrkesverksam bla bla bla..

Jag (haha, han är såå busted): - Mmm, det kan jag tänka mig. Fast jag tänker att mäklarbranschen inte riktigt är vad jag är ute efter.. Inget illa om yrket i sig då såklart! Bara det att jag, som sagt, inte vill ha varken ett kostymarbete eller ett säljarjobb.. vilket det ju faktiskt är. Ganska mycket.

Mäklaren (ser ut att önska pratstunden var över): - Jo det har du naturligtvis rätt i.

Jag (stackars kille, bäst att avrunda det här nu): - Jaja, hursom. Tack så mycket för infon. Jag hör av mig om jag bestämmer mig för att sälja lägenheten.


As if! liksom..



Fast jag borde kanske höra av mig och tacka iallafall.
För kul, det var det.

Reminder: kom ihåg att lyssna på mig själv. Att tappa lunchen, inte bara i sängen, är exakt så meningslöst som jag redan i höstas förutspådde.





Eller, jag lärde mig visserligen att morot är ett av de bättre naturliga färgämnen man kan använda sig av.

Alltid något.

Jag älskar Facebooks "nya" funktion: anpassa vilka som kan se just detta specifika inlägg.

Rekommenderar varmt att skriva ut högst privata statusar riktade till en specifik person. Askul att se hur denne freakar totalt samtidigt som man själv vet att det faktiskt bara är just han eller hon som kan se det man har skrivit.



Ett litet nöje som förgyller vardagen.

Först i telefon:

Jag: - Kunde du fixa växlarna? vart det dyrt?

Rune: - Nejdå nejdå, ingen fara alls. Idag vart det billigt, sen lägger vi på lite mer nästa gång serru.

Jag: - Åh men vad bra! Och pengarna tar jag ut på vägen. För du tog inte kort va?

Rune: - Ja, du får göra en liten stöt någonstans på vägen så du har råd.

Jag: - Haha, ja absolut, perfekt ju!

Cykelhandlaren är långt över pensionsåldern och låter väldigt mycket som Dynamit-Harry när han pratar. Det är helt omöjligt att göra något annat än att tycka om.


Sen på plats:




Jag: - Får jag blogga om dig? och ta kort också isåfall?

Rune: - Du var mig en rolig kund du. Har du också sådana kunder?

Man i bakgrunden: - Nä, aldrig.

Jag: - Jag är one of a kind liksom. Nu fotar vi.

Rune (stolt och road): - Jaha, så nu hamnar jag på internet. Har ju annars en hel vägg med idolbilder på mig här borta. Den här tog en riktig fotograf på mig en gång. Här Rune har du till din idolvägg, sa hon.

Jag: - Nej men titta vad fint, det vill jag också ta kort på.



Rune: - Och så hamnar jag på bloggen säger du? Ja jag vet inte riktigt vad det är de där bloggarna, men det blir säkert bra.

Jag: - Min är mest på skoj, och jag lovar att bara skriva snälla saker.

Rune: - Ja jag säger då det..




(Jag bloggstrejkar alltså fortfarande, så ingen tror något annat!)

Två saker:

Why? jo men jag är galet nyfiken, det är allt.

En fråga var är det som gäller, i utbyte vill jag veta något av följande

• Vilken är din huvudsyssla?
• Hur hittade du hit? (gissar på 80% via knivlisa, 18% via mig, 1,3% genom annan blogg, 0,6% via bloggtoppen, 0,1% via intuition)

Okej, nu vet ni hur ni inte ska ställa er fråga, jag gillar oväntat, oväntat premieras!

Inga vänliga ord här inte.

Jo, jag googlade alltså på Vildungen.
Inga konstigheter, alla gör det, men ingen erkänner det.. (googlar på sig själva, inte mig. Vore jättemärkligt om precis alla skulle googla Vildungen hela dagarna).
Hehe, why not googla? det är ju skitspännande.
Och ibland även underhållande.

Tex nyss när jag ramlade in på den här sidan, Wendys Vardag.



Först blir jag glad och rörd över att hon tycker att det är intressant vetande hur jag och Lisa känner varandra. Fint!
Och ännu finare när det inte riktigt stämmer
Och ÄNNU finare att Emma imponeras över vilken koll Wendy har. Nu när hon faktiskt inte har koll.

Jag: - .... Och en brownie tack. (skit också, den närmaste ser riktigt gammal ut).

Kassör: - (plockar fram den närmaste, såklart)

Jag: - Fast.. helst inte just den där, den ser inte så kul ut.

Kassör: - Haha, okej. (byter ut den). Det säger ganska mycket om dig som person att du sa så.

Jag: - Vadå, att jag är snobbig?? lite fin i kanten???

Kassör: - Nej, nej! Absoluuut inte. Men att du är en kul person.

Jag: - Va?

Kassör: - Ja, som säger att du inte vill ha en specifik kaka för att den "inte ser så kul ut"!!!

Jag: - Haha, okej.


Brownie ner i papperspåse. Papperspåse ner i plastpåse.


Jag: - Nej, ingen plastpåse, totalt onödigt.

Kassör: - hahahahah, jag sa ju att du var kul.

Jag: - Haha, va?

Kassör: - Fantastiskt!

Jag: - Hahah, okej, hej då.

Kassör: - Hej då. Hahahhahahah

Saknar man spänning i tillvaron (eller alltså, är man spänningsnarkoman) får man helt enkelt skapa sig en portion på egen hand.

Det gäller att vara finurlig.

Till exempel kan man tvätta sina röda benvärmare tillsammans med en ljusgrå tröja. Med flit.


För att höja spänningen lite extra:

- Välj någon annans tröja, varför inte favorittröjan? (haha, får bli nästa gång)

- Använd de röda benvärmarna som aldrig tidigare blivit tvättade (japp, så gick det till)

..lägger jag upp en promenadbild






Happy wednesday to ya all!

En bra sak:

Jag gick ut med öppen gylf och det kändes direkt. Så funkar det inte på sommaren.

Vintern Sommaren  1-0. Inga konstigheter.

Brorsan å jag skulle fixa min dator. Det tog fem timmar.

Vid fotodags har vi kommit ungefär halvägs:

Jag känner mig sjukt nöjd, vi hade faktiskt kunnat sabba den helt.
Men icke! Fem timmars skruvande och datorn blir liiite liiite sämre. Bara lite alltså. Ibland har man flyt.

Just ja, vi fick några skruvar över också, perfekt ju!

Idag tänkte jag berätta för er om Andreas. Eller om hans bästa vän Petri.

Petri arbetar som vaktmästare i en Olaus Petri kyrka.
När han svarar på kontorstelefonen blir det alltså:

Petri: - Olaus Petri, Petri.

Mycket underhålllande.


Om jag hade personalansvaret skulle jag även anställa en kantor, korgosse, präst eller what ever,  som hette Olaus.

Hedvig bor under mig, hon är 94 år och världens bästa granne.
Då tänker jag framförallt på hennes dåliga hörsel som gör att jag kan poppa dygnet runt utan att hon störs.


Idag introducerade jag internet för henne. Vi googlade på lite olika grejer.

Hedvig: - nej men vad säääger du, står allt det i din lilla dator? Vilken bra! du tycks kunna få reda på nästan vad som helst ju.



Det är enkelt att imponera på en 94-åring har jag märkt, väldigt bra för självförtroendet

Saker som imponerar på Hedvig:

- att jag är tillräckligt vig för att kunna sätta mig ner på golvet

- att jag kan engelska

- att jag cyklar året runt

- att jag har en dator

- att jag har internet i min dator

- att man kan hitta vad som helst på internet, tom bilder på hennes favorittavlor.

- att jag har bott i USA

- att mitt hår är lockigt utan att jag lagt det på spolar



Men ibland, mellan allt beröm, fäller hon kommentarer som inte är fullt lika trevliga.

Jag tänker då framförallt på ett av våra första samtal:


Hedvig: - Har du några syskon?

Jag: - Ja, en bror och en syster. De har fått barn båda två nu. Och själv är man nästan trettio och singel.

Hedvig: - Ja, men jag tror att det ofta är så. En i varje kull förblir ogift och utan barn.

 

Kan man bli åtalad om man haft ihjäl någon med ett blogginlägg?????